tankar
Hej bloggen! ska alldeles strax gå lägga mig men kände för att skriva av mig lite. Lite om allt, om min dag och mina tankar. Först och främst så kom jag hem för kanske en timma sen, var hos jimmy med några och kollade på massa Family guy avsnitt och bara satt och skrattade.
Men har tänkt på en sak, varje gång jag kommer hem så blir jag på något sätt ledsen och nere, det har inte hänt mig något speciellt det mesta är som vanligt, nästan! men jag trycker ner mig själv. Jag gråter ibland av konstiga saker, jag gråter när jag inte är ledsen, jag gråter när någon är lite elak men ändå säger "jag skojade". Jag känner mig förvirrad. Känns som att vissa människor i mitt liv försvinner, först för misstag jag har gjort och folk som pratar bakom min rygg. Jag kan inte sluta tänka på det, känns som att någon står och hugger mig i ryggen om och om igen och det slutar aldrig. Jag grät så mycket i helgen att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag litar egentligen bara på mig själv, typ.. men vill samtidigt lita på andra också, folk säger hela tiden att man alltid ska lita på sig själv och ingen annan, men varför har man vänner då? varför har man förhållanden? om man ändå inte ska lita på någon annan än sig själv? Fattar inte riktigt, låter patetiskt. Och gör man ett misstag så slutar man lita på personen, eller bryter kontakten, vägrar prata med en, och vågar inte ta en till chans. Jag vet att vissa personer som har blivit sårad skulle aldrig kunna förlåta igen. Men det handlar väl om förlåtelse? Att förlåta och försöka ta risken, själv säger min mamma ibland att jag förlåter för lätt, att jag borde få mina vänner/vän få lida lite och försöka få dom att inse vad dom gjorde fel . Men räckte det inte med att dom sårade mig? Blev dom inte sårade själva när dom såg sin vän bli sårad. Visst, ibland känner jag också att jag säger att allt är okej för fort och innerst inne är jag fotfarande sur och ledsen, men jag klarar inte av pressen av att sitta hemma och hata. Det är jobbigt. Men nu så svabblar jag för mycket här och jag och mina tankar har ibland ingen betydelse alls, men säger godnatt nu. ciao
Men har tänkt på en sak, varje gång jag kommer hem så blir jag på något sätt ledsen och nere, det har inte hänt mig något speciellt det mesta är som vanligt, nästan! men jag trycker ner mig själv. Jag gråter ibland av konstiga saker, jag gråter när jag inte är ledsen, jag gråter när någon är lite elak men ändå säger "jag skojade". Jag känner mig förvirrad. Känns som att vissa människor i mitt liv försvinner, först för misstag jag har gjort och folk som pratar bakom min rygg. Jag kan inte sluta tänka på det, känns som att någon står och hugger mig i ryggen om och om igen och det slutar aldrig. Jag grät så mycket i helgen att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag litar egentligen bara på mig själv, typ.. men vill samtidigt lita på andra också, folk säger hela tiden att man alltid ska lita på sig själv och ingen annan, men varför har man vänner då? varför har man förhållanden? om man ändå inte ska lita på någon annan än sig själv? Fattar inte riktigt, låter patetiskt. Och gör man ett misstag så slutar man lita på personen, eller bryter kontakten, vägrar prata med en, och vågar inte ta en till chans. Jag vet att vissa personer som har blivit sårad skulle aldrig kunna förlåta igen. Men det handlar väl om förlåtelse? Att förlåta och försöka ta risken, själv säger min mamma ibland att jag förlåter för lätt, att jag borde få mina vänner/vän få lida lite och försöka få dom att inse vad dom gjorde fel . Men räckte det inte med att dom sårade mig? Blev dom inte sårade själva när dom såg sin vän bli sårad. Visst, ibland känner jag också att jag säger att allt är okej för fort och innerst inne är jag fotfarande sur och ledsen, men jag klarar inte av pressen av att sitta hemma och hata. Det är jobbigt. Men nu så svabblar jag för mycket här och jag och mina tankar har ibland ingen betydelse alls, men säger godnatt nu. ciao
Kommentarer
Trackback